En någorlunda kortfattad sammanfattning för dig som vill komma till poängen snabbt.

Många av de argument som används i den allmänna debatten om offentlig verksamhet och hur den ska finansieras, handlar inte om ekonomi, utan om politik. Det är inte en fråga om ekonomiska begränsningar, utan politiska val. Argument som utgår ifrån att staten är som ett hushåll som måste matcha inkomster mot utgifter, att statsskulden är lån vars återbetalning drabbar kommande generationer, att det offentliga finansieras med skattemedel, att pengarna kan ta slut och så vidare, är fundamentalt fel utifrån hur vårt penningsystem faktiskt fungerar. I stället är det så att:

• Sverige, liksom de flesta andra länder, har något som kallas fiatpengar. Det innebär att statliga pengar är skuldsedlar som staten utfärdar och använder för att betala sina inköp med.
• Folk är beredda att ta emot skuldsedlarna som betalning, eftersom staten kräver in skatt och avgifter som bara kan betalas med de här skuldsedlarna.
• När statliga pengar används för att betala in skatt, förlorar de sitt värde på samma sätt som en använd biljett inte längre har något värde. Pengarna upphör därmed att existera som betalningsmedel.
• Staten kan därför inte spara i sina egna skuldsedlar - man kan inte stå i skuld till sig själv.
• Svenska statens förmåga att betala för resurser beror alltså enbart på viljan att ta emot svenska kronor som betalning. Mängden inbetalad skatt har ingen betydelse. Staten kan aldrig "få slut på pengar" och har därför en obegränsad finansiell styrka.
• Mellanskillnaden mellan de pengar staten skapar med sina betalningar och de pengar som upphör att existera när staten får tillbaka dem vid skatteinbetalningar, är den mängd statliga pengar resten av samhället kan spara och använda sinsemellan.
• Ett "överskott" för staten, betyder därför en minskad mängd pengar för resten av samhället och ett "underskott" betyder en ökad mängd.
• Skatteinbetalningar minskar köpkraften i samhället och minskar därmed risken för den del av inflationen, som beror på för hög efterfrågan.
• De pengar vi privatpersoner har på banken, privatbankspengar, är bankens skulder till oss, som innebär att banken lovar att ge oss tillgång - direkt eller indirekt - till statliga pengar.
• Statliga pengar finns bara som kontanter eller som saldon på konton i Riksbanken. De bokförs som fordringar på Riksbanken.
• Finansinstitut, som till exempel banker, använder sina konton i Riksbanken för att göra överföringar sinsemellan eller betalningar till staten.
• Den del av statsskulden som är i svenska kronor - vilket är det mesta - är fordringar på staten med annan rörlighet och ränta än de som gäller för finansinstitutens konton i Riksbanken.
• När staten "lånar" i svenska kronor, byter den villkoren för de fordringar finansinstituten har på staten. Normalt minskar den rörligheten i utbyte mot högre ränta.
• Statsskulden är därför inget lån i egentlig mening. Den är ett sätt att ändra likviditeten och därmed köpkraften för de finansiella tillgångar de privata instituten har.
• Statsskulden och skatten är därmed olika sätt att påverka tillgången på pengar i samhället. De har ingen påverkan på statens möjlighet att betala sina räkningar.
• Både statsskulden och skatten har andra funktioner än vad som nämns i den här sammanfattningen.
• En kund hos en bank kan få pengar genom att staten ökar saldot på bankens konto i Riksbanken och banken sedan ökar saldot på kundens konto. En bank kan också öka saldot på en kunds konto i utbyte mot att kunden skriver på en skuldsedel, dvs tar ett lån. I båda fallen ökar mängden pengar i samhället.
• När staten minskar mängden pengar i samhället genom att gå med ett "överskott", kan det kompenseras genom fler banklån och därmed en större privat skuldsättning.
• Staten fungerar som ett hushåll i förhållande till alla andra valutor än den svenska kronan.

De finansiella begränsningar som finns för hushåll och företag, existerar därför inte för det offentliga. Det offentliga begränsas i stället av tillgången på reella resurser i samhället. Vilka reella resurser det offentliga ska ha tillgång till är en politisk fråga, inte en ekonomisk.