Trots att så mycket av vår tid ägnas åt att tjäna pengar och att handla med dem, så är det få som funderar på vad pengar egentligen är. För några år sedan, när det började bli mer och mer vanligt kontantlösa verksamheter, var det, t ex, inte ovanligt att man hörde folk som protesterade och sa att man ville kunna handla med "riktiga pengar". Har man växt upp med bilden av Joakim von Anka som simmar bland mynten i hans gigantiska kassavalv, så är kanske mynt det man först tänker på, när man funderar kring vad pengar är. Samtidigt är kontanter bara en bråkdel av de pengar som används i samhället, så fokuserar man på de fysiska objekt som kontanter utgör, så missar man det mesta av de pengar som finns. Samtidigt är det många som upplever att pengar i dag är något mystiskt och skumt som i bland verkar dyka upp ur ingenting när till exempel banker ska räddas, men är svåra att få fram när man ska betala löner till skol- och sjukvårdspersonal. Så vi behöver förstå vad pengar egentligen är.

En historia om godsherren och torparen

Låt oss börja med vad som kan verka vara en utvikning: tänk dig en godsherre som äger stora områden och att där också finns en torpare som bor i ett hus som ägs av godsherren.

Godsherren vill att torparen ska utföra arbeten på godset; låt oss säga rensa i en skogsdunge. När torparen jobbat en dag i skogen, går han till godsherren som skriver en skuldsedel där det står att godsherren är skyldig torparen för ett dagsverke. Torparen accepterar skuldsedeln som betalning för arbetet, eftersom han vet att han kan gå till godsherrens butik och kvitta skuldsedeln mot varor i butiken. Godsherren skriver en ny skuldsedel för varje dag torparen jobbar i skogen och när torparen sedan går till butiken och betalar med skuldsedeln, så rivs den eftersom godsherren nu betalat sin skuld till torparen med varor.

Godsherren blir dock gammal och sonen tar över godset. Den nya godsherren bestämmer att alla som bor i godsets torp måste betala en årlig hyra i form av ett visst antal skuldsedlar och han skickar därför ut fakturor på vad alla är skyldiga i hyror. Vår torpare, som fortfarande sköter om skogen, får sina skuldsedlar, men i stället för att använda alla i butiken, så sparar han en del och kvittar dem i stället mot den årliga hyran när den ska betalas. Och återigen, när godsherren får tillbaka sina skuldsedlar, så river han dem, för nu har hans skuld för torparens arbete kvittats mot torparens hyresskuld.

En annan torpare, som är bra på läderarbeten, behöver också betala sin hyra, men utför inga dagsverken, så han vänder sig till vår första torpare och reparerar dennes skor i utbyte mot några av godsägarens skuldsedlar. Han gör samma sak åt andra på godset, som också fått skuldsedlar av godsherren, och vid årets slut har han tillräckligt många för att betala sin hyra.

Man kan betala med skuldsedlar

Funderar vi på vad som händer här, ser vi hur godsherren betalar för arbeten med skuldsedlar. De torpare som tar emot skuldsedlarna som lön, kan sedan använda dem för att betala godsherren för varor eller hyror. De kan också använda dem för att betala sinsemellan, eftersom alla torpare behöver godsherrens skuldsedlar för att betala sina hyror.

Den här historien kan verka vara en ren tankelek, men systemet, som kallas trucksystem, har förekommit i stora delar av världen, inklusive i Sverige. Ofta har man då, i stället för skuldsedlar, delat ut polletter. Ett exempel är Skandinaviska Jutefabriken i Oskarström, men många andra bruk använde också polletter:

Bruksaffären byggdes av företaget och arbetarna bands till butiken genom att delar av lönen betalades ut i polletter som kunde användas till betalning i butiken.

(Antikvarisk förundersökning 2020, s 22)

Skillnaden mellan godsherrens skuldsedlar och polletterna, är bara en fråga om vad som är mest praktiskt. I stället för att skriva nya skuldsedlar hela tiden som sedan rivs när man får tillbaka dem, kan man förbereda sig med att tillverka polletter i förväg och sedan återanvända dem. Båda två representerar en skuld som utfärdaren har för utfört arbete och när torparen/arbetaren lämnar tillbaka skuldsedeln/polletten i affären eller som betalning för hyra (dvs tillbaka till utfärdaren), så är utfärdarens skuld kvittad mot varor eller hyresrätt. Skuldsedelns eller pollettens värde har därmed försvunnit.

Tittar vi bara på den värld som godset/bruket utgör, så ser vi därför att skuldsedlarna och polletterna fungerar precis på det sätt som som vi använder pengar, dvs som betalningsmedel. Vi ser också att, även om det fysiska föremålet i form av t ex en pollett, kan existera under lång tid, så har det ett värde bara så länge det är representerar en fordran på utfärdaren. Det "laddas" alltså med värde när utfärdaren ger ifrån sig det som betalning och värdet "laddas ur" när utfärdaren får tillbaka det som betalning för något. Om du skriver en skuldsedel där det står att du är skyldig innehavaren en miljon kronor och sedan du sedan behåller den skuldsedeln själv, så har ju den skuldsedeln inget värde för dig, men ger du skuldsedeln till någon annan, så har den ett värde för den personen i form av en fordran på dig. Det betyder att man inte kan ha ett sparande i form av sina egna skuldsedlar, bara andras.

Här har vi kärnan i vad pengar är: de är en fordran på den som utfärdar dem. Fordran kan noteras/bokföras i form av fysiska föremål i form av metallbitar eller papperslappar, men det går också att notera den digitalt i t ex ett kalkylark. Det kan finnas praktiska skäl till att välja de ena eller det andra sättet, men den grundläggande funktionen är densamma.

Eller historien om biografägaren Anna och trädgårdsmästaren Beatrice

För tydlighetens skull och för att koppla till något vi har mer personlig erfarenhet än torpare och bönder, kan vi föreställa oss en biografägare som heter Anna. Hon har en stor gräsmatta, som hon inte hinner klippa, och kontaktar därför trädgårdsmästaren Beatrice. Beatrice, som gillar att se filmer, går med på att klippa gräsmattan i utbyte mot en filmvisning. När hon är klar med klippningen, så får hon dock inte se en film direkt, utan hon får en biljett till Annas biograf. Den biljetten är ett löfte om att Anna ska visa en film för den som kommer med biljetten eller, med andra ord, att Anna är skyldig biljettinnehavaren en filmvisning. Biljetten är alltså en skuldsedel som visar på att Anna har en skuld.

När Beatrice sedan går på bio och lämnar in biljetten vid dörren till salongen, har Anna inte längre någon skuld till Beatrice och biljetten rivs eftersom den inte längre är en giltig skuldsedel.

Om Beatrice samlar på sig flera biljetter och det finns folk i hennes närhet som också gillar film, så kan hon använda biljetter för att betala andra för varor och tjänster. För Beatrice och de andra har biljetterna då ett värde, inte bara i form av filmvisningar, utan också som något man kan köpa andra varor och tjänster med. Det innebär att ju fler biljetter någon har, desto större förmögenhet har personen.

För Anna är dock situationen helt annorlunda. När någon annan har biobiljetter, så representerar de en skuld Anna har. När hon själv har dem, representerar biljetterna däremot ingenting. Som biografägare kan hon inte vara skyldig sig själv filmvisningar, så för henne är biobiljetterna bara papperslappar. När hon får tillbaka biobiljetterna i samband med filmvisningarna, så blir hon inte rik. I stället minskar hennes filmvisningsskuld och när hon fått tillbaka alla biljetter, har den minskat till noll.

I följande diagram kan man se ett exempel på hur resurser i form av varor och tjänster (heldragna linjer) och biljetter (streckade linjer) kan röra sig mellan olika aktörer. Vi ser också hur biljetterna skapas och förstörs utifrån hur många filmvisningar Anna är skyldig att visa.

När andra än Anna betalar varandra med biljetter (6, 10), så är mängden biljetter oförändrad, men när Anna betalar (2, 4) så skapas biljetter och när hon får tillbaka dem (7, 11) förstörs de.

Vi kan också titta närmare på vad som händer från (1) till (2): Efter att Beatrice klippt gräsmattan, har Anna en skuld för klippningen; en "gräsklippningsskuld". Hon hade kunnat lösa den genom att själv klippa en gräsmatta åt Beatrice, men de har kommit överens om att värdet av en gräsklippning motsvarar värdet av en filmvisning. När Anna betalar med en biobiljett, växlar hon därför en "gräsklippningsskuld" till en "filmvisningsskuld" i form av en biobiljett. "Filmvisningsskulden" blir på så sätt ett mått på hur stor en "gräsklippningsskuld" är eller, med andra ord, dess värde och pris. (3) och (4) visar dessutom att värdet av beskärning av träd är två biljetter. Det innebär att mängden biobiljetter som Beatrice och övriga har, representerar den skuld Anna har för de tjänster och varor hon fått, uttryckt i enheten "filmvisningar".

Det är också självklart att hon inte behöver få in biljetter från biobesökare eller andra biografer för att kunna dela ut dem. Hon kan trycka nya varje gång hon vill betala för något med en biljett. Så länge någon vill ta emot en biljett som betalning, så kan hon betala. Visst, är det väldigt många biljetter i cirkulation i förhållande till hennes möjlighet att visa filmer, så kan det bli problem om fler vill se film samtidigt än det finns plats för, men det är inget i sig som hindrar henne från att trycka biljetter när det behövs. Det innebär bara att det är klokt att antalet biljetter står i en rimlig proportion till hennes resurser.

Om det ändå skulle visa sig att det finns lite väl många biljetter i cirkulation, så skulle Anna kunna hantera det genom att erbjuda folk att byta ut sina vanliga biljetter mot vad vi kan kalla bundna biljetter. De bundna biljetterna kan inte användas till att se på film, men de kan bytas tillbaka till vanliga biljetter efter en viss tid. I utbyte mot att man låser sig på det viset, får man ett par extra biljetter när man byter tillbaka.

De bundna biljetterna gör då att det akuta trycket på Annas biograf minskar, även om hon är fortfarande skyldig lika många filmvisningar. De vanliga biljetterna tillsammans med bundna biljetter utgör Annas skuld, om än med olika villkor.

För biljettinnehavarna blir bundna biljetter ett sätt att spara sin biljetter till ett senare tillfälle, samtidigt som man får lite fler. Skulle man dessutom inte vara intresserad av film, men har nytta av biljetter som betalning i andra sammanhang, så blir bundna biljetter smidigt ett sätt att få fler biljetter utan att göra någonting.

Om Annas biograf brinner upp eller om folk, av någon annan anledning, skulle börja tro att Anna inte kan eller vill visa film för biljetterna, så tappar biljetterna sitt värde. Ingen skulle vilja ta emot en biljett som betalning om den inte gick att använda för att se en film.

Vi ser här hur biljetterna kan användas som betalningsmedel för både Anna och Beatrice. Anna kan trycka hur många biljetter som helst - hon kan aldrig få slut på dem - men Beatrice, däremot, är beroende av att få eller låna biljetter från Anna eller någon annan. Biljetterna, i sig, är bara papperslappar, ett sätt att hålla reda på hur många filmvisningar Anna är skyldig och till vem. Vidare är det den filmskuld som biljetten "laddas" med av Anna, som ger den dess grundvärde. Möjligheten för Beatrice att byta biljetter mot varor och tjänster av andra som vill ha biljetter, ger dessutom biljetterna ett sekundärvärde. Ju fler biljetter som Anna delat ut och som inte används för att se på film, desto fler biljetter kan folk använda för att byta varor och tjänster sinsemellan. När Anna får tillbaka en biljett, så "töms" den på sitt grundvärde och blir bara åter en papperslapp. Det är därför inte möjligt för Anna att spara i biljetter, trots att alla andra kan det. Hon kan också ha olika biljetter med olika villkor och hon kan låta folk byta mellan dessa olika typer. De olika villkoren kan också påverka folks möjlighet att betala varandra med biljetter.

Beroende på hur många biljetter folk vill ha för olika varor och tjänster, så går det att mäta värdet av dessa varor och tjänster i termer av biljetter. Man kan säga att "jag vill vill köpa ägg till ett värde av tio biobiljetter" eller att "jag tjänade x biobiljetter i timmen på att klippa gräs".

Vi ser här att biljetterna har de egenskaper som t ex Wikipedia skriver att pengar ska ha:

Det vill säga, pengar fungerar som ett medium för utbyte, en ekonomisk enhet, en standard för betalning och som ett sätt att "lagra" värde på.

Sammantaget är det tydligt att Annas biljetter inte bara fungerar som pengar; som betalningsmedel, som värdesparande, som värdemått; de är pengar. Och vi ser hur biljetterna/pengarna fungerar fundamentalt olika för Anna och Beatrice, trots att båda använder dem för att betala tjänster och varor. Det centrala, det som gör biljetterna till pengar, är att de representerar en skuld som utgivaren, Anna, har.

Det är viktigt att verkligen förstå detta. Jag har en påse med gamla enkronor från början av nittonhundratalet där hemma. Det är en påse med mynt, men det är inte en påse med pengar. De mynten kan inte användas till att betala med och de utgör inte något sparande. Staten, som en gång skapade och delade ut dem, accepterar dem inte längre och Skatteverket tar inte emot dem mot som en betalning av en skatteskuld. Många olika fysiska föremål kan användas som pengar, dvs som tekniker för att hålla reda på fordringar och skulder; det kan vara papperssedlar och mynt eller snäckor och pinnar (t ex cowrie-snäckor och tally sticks), men det som gör dem till pengar, är att de representerar en skuld och en motsvarande fordran. När fordran/skulden inte längre finns, är föremålet inte längre pengar. Därför kan en sedel som ena året är värd 100 kr, nästa år vara värdelös när utgivaren staten inte längre accepterar den.

Guldmynt och guldmyntfot

När man tillverkar skuldsedlar i form av mynt och sätter dem i cirkulation, så har de två olika typer av värde samtidigt. Dels materialvärdet, dels penningvärdet. Det ena är frikopplat från det andra. På så sätt är det skillnad på ett guldmynt och en guldtacka av samma vikt. Guldvärdet är detsamma, men bara myntet har också ett penningvärde, som kan vara högre eller lägre än guldvärdet. Om Anna präglade sina biljetter på guld, så skulle innehavaren veta att, även om Annas biograf brann upp och att biljetternas penningvärde därför blev noll, så skulle det ändå gå att sälja biljetten för metallvärdet. På så sätt skulle guldbiljetter ge en större säkerhet än pappersbiljetter, som inte har något materialvärde.

När man har en guldmyntfot, så lovar man att byta "biljetten" inte mot film, utan mot en viss mängd guld. Mängden guld man har tillgång till begränsar därför mängden skuldsedlar man gör klokt i att dela ut. Även om man, rent praktiskt, kan skriva ut hur många skuldsedlar på guld som helst, så kommer folk inte ta emot dem som betalning ifall de misstänker att man inte kan leverera det man lovat. Det blir därför viktigt att man håller mängden skuldsedlar på rätt nivå och samlar in skuldsedlar innan man delar ut nya. För att undvika att mängden pengar förändras, hamnar därför utgivaren i samma sits som alla andra efter att den första mängden pengar delats ut. Utgivaren upphör att vara utgivare och blir i stället användare.

Vem som helst kan sätta sig i skuld och skapa pengar

Som exemplen ovan visat, kan egentligen vem som helst skapa pengar, men det gäller att få någon annan att acceptera dem som betalning och det brukar bygga på att man ska kunna lösa in dem mot något eftertraktansvärt. Ett verkligt exempel är hur University of Missouri at Kansas City skapat valutan Buckaroo för att få studenterna att utföra olika former av samhällstjänst. Man kräver helt enkelt att studenterna ska betala 20 Buckaroos varje termin för att få ut sina betyg och betalar dem därför i Buckaroos för utförd samhällstjänst.