Det används många uttryck när folk pratar om statens finanser: "spara i ladorna", "sunda statsfinanser" och "ordning och reda" när man vill prata om positiva aspekter. "Den tärande staten", "låta framtida generationer betala", "rätta munnen efter matsäcken" när man vill lyfta fram det mer negativa. Vi har också sådant som att man ska "inte slösa med skattebetalarnas pengar" och Svenskt Näringsliv menar, till exempel, att "allt går inte att lösa med mer pengar och framför allt får inte tillskottet hamna i det svarta hålet" apropå regionernas underskott.

Allt detta känns intuitivt rimligt, för det är så var och ens hushållsbudget fungerar. Har vi större utgifter än inkomster, måste de finansieras med sparade pengar eller med lån. Och lånen måste betalas av med räntor och amorteringar under ofta många år. Vi själva behöver ha ordning och reda på våra finanser och anpassa våra utgifter efter våra inkomster och genom att spara skapar vi en buffert inför svårare tider. Vi kan inte gå med förlust en längre tid. Då slutar det med konkurs. Detta är den verklighet som både privatpersoner och företag lever i.

Ur det här perspektivet blir ju det mesta av den offentliga verksamheten ett problem, för den innebär bara utgifter. Kommunerna gör ingen vinst på sina skolor och regionerna täcker inte ens en bråkdel av sjukvårdskostnaderna med avgifterna. Så för att betala alla dessa utgifter har vi konstruerat ett skattesystem för att dra in pengar, som det offentliga sedan använder för att betala sina utgifter. För att det inte ska gå överstyr, har vi ett finansiellt ramverk som kräver att det offentliga inte drar på sig ytterligare utgifter om de inte motsvaras av en skatteintäkt. Det offentliga ska dessutom överlag gå med ett överskott på 2% för att ha möjlighet att möta framtida ökade utgifter. För om skatteintäkterna inte skulle räcka, måste staten låna, med räntekostnader och krav på återbetalning som framtida generationer måste hantera. I bland nämns också varningar om att staten och oförnuftiga politiker skulle kunna få för sig börja "trycka pengar" för att betala sina utgifter, men då brukar hyperinflationerna i Weimar-republiken, Zimbabwe och Venezuela användas som exempel på vad det skulle leda till. Så skatter eller lån är alltså de enda realistiska möjligheterna för det offentliga att finansiera sina utgifter.

Detta kan tyckas vara självklart och i det här perspektivet är det uppenbart att politikens handlingsutrymme främst handlar om hur höga skatterna ska vara och vad de ska användas till. Är du höger vill du att skatterna ska vara så låga som möjligt och helst bara användas till polis och militär; är du vänster vill du ha högre skatter - helst på de rika - och de ska användas till skola, sjukvård och socialförsäkringar. Dra på sig lån och skulder är det få som vill.

Problemet är att den här beskrivningen av hur staten och det offentliga fungerar inte stämmer. Staten fungerar ekonomiskt väldigt annorlunda jämfört med privatpersoner och företag på grund av fundamentalt olika roller i systemet. De inledande uttrycken, som känns så självklara i relation till vår egen hushållsekonomi, är därför direkt missvisande när det gäller statens och samhällets övergripande ekonomi.

Vad det egentligen handlar om, är att det offentliga aldrig kan ha brist på pengar i ett samhälle med en egen valuta. Finansieringsdiskussionen är inte en fråga om ekonomiska begränsningar, utan om politiska. Genom måla upp bilden av att det är ont om pengar, frånsäger man sig det politiska ansvaret för de val man gjort kring fördelning av resurser i samhället. Den nationalekonomiska världsbild som idag dominerar, inte bara högern, utan också stora delar av vänstern, är till stora delar en ideologiskt grundad berättelse med rötter tillbaka till den ekonomiska och politiska elitens motreaktion på den framväxande arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet. Det är en världsbild som avsiktligt är konstruerad för att gynna en ekonomisk elit och pressa tillbaka de politiska och ekonomiska framsteg som stora delar av befolkningen i väst gjorde efter både första och andra världskriget. Det är också en väldigt framgångsrik världsbild. Den våg av ökade ekonomiska klyftor och nedmonterad välfärd vi kan se över hela västvärlden, är ett bevis på detta.

Mitt mål med den här sidan är därför att försöka presentera en mer rättvisande bild av det offentligas och samhällets ekonomi utifrån vad som kallas Modern Monetary Theory, MMT. MMT analyserar det moderna penningsystemet där vi använder något som kallas fiat-pengar. Eftersom MMT är en beskrivning, så innehåller teorin i sig egentligen inga rekommendationer, men den visar att det ekonomiska handlingsutrymmet är annorlunda jämfört med vad som vanligtvis hävdas. MMT är ett annat sätt att tänka kring ekonomin; andra glasögon än de gängse att ha på oss, när vi ska fundera kring samhällets ekonomi.