Riksgälden lånar pengar för svenska statens räkning genom att sälja statspapper, främst obligationer, genom auktionsförfarande. De som köper obligationer lånar ut pengar till staten. Obligationerna kan sedan säljas vidare på en andrahandsmarknad. När en obligation förfaller betalar Riksgälden tillbaka pengarna till den som äger obligationen. Sedan lånar vi på nytt genom att sälja nya obligationer.

[...] Riksgälden säljer obligationer via återförsäljare (olika banker) som lägger bud i våra auktioner i form av ränta. Den som bjuder lägst ränta får tilldelning först.

Köpare kan vara både svenska och internationella pensionsfonder, försäkringsbolag, banker, fonder och centralbanker. Men vem som i slutändan köper obligationerna har vi ingen information om, eftersom de handlas vidare på en andrahandsmarknad. Obligationerna byter ofta ägare ett antal gånger innan löptiden går ut.

(Riksgälden - Hur lånar staten?)

Förutom privata finansinstitut, finns det alltså även en annan aktör som använder Riksbanken och det är en aktör som - liksom Riksbanken - är en del av staten: Riksgälden. De skriver själva på sin sida att deras uppdrag är att:

• vara statens internbank
• ta upp lån och förvalta statsskulden
• ge statliga garantier och krediter
• säkra finansieringen av kärnavfall
• skydda konsumenters pengar och värdepapper genom insättningsgarantin och investerarskyddet
• som resolutionsmyndighet ansvara för statens hantering av banker i kris

En central funktion hos Riksgälden är att hantera vad man kalla statsskulden:

Varje dag samlas nettot av statliga myndigheters in- och utbetalningar i svenska kronor på statens centralkonto hos Riksbanken. Riksgälden ansvarar för att låna upp medel vid underskott och placera vid överskott.

(Riksgäldskommentarer 2-2020

Målet är "att statens saldo i slutet av varje dag är noll". Det innebär också att saldo börjar varje dag på noll. Det finns alltså inga pengar på kontot när betalningarna börjar göras. Där är inga skattepengar som ligger och väntar på att användas. Riksgälden konstaterar dessutom att det är skillnad mellan betalningar som görs i svenska kronor och i utländska valutor:

En skillnad mellan likviditetshantering i kronor och utländsk valuta är att finansiering av underskott i kronor avslutas i ”efterhand”, dvs. vid dagens slut. Vid betalningar i utländsk valuta måste det finnas täckning för betalningarna redan vid dagens början.

(Statens likviditetsförvaltning

När staten ska börja betala sina utgifter, finns det alltså inga pengar på kontot, utan varje utbetalning innebär att pengar skapas och sätts in på mottagarnas konto, medan motsvarande skuld noteras på statens centralkonto som ett minus. Mängden riksbankspengar, som privatbankerna har tillgång till, ökar allt eftersom staten gör sina betalningar. När det görs inbetalningar till staten, till exempel skatt, så minskar mängden riksbankspengar i stället och och saldot på centralkontot närmar sig noll. Genom att sälja olika skuldpapper eller lösa in dem, så ser Riksgälden till att mängden pengar som tillförs bankerna exakt balanseras av mängden som bankerna betalar tillbaka. På så sätt försöker man se till att statliga ut- och inbetalningar inte påverkar mängden riksbankspengar.

Eftersom Riksbanken/Riksgälden kan skapa svenska pengar, men inte utländsk valuta (för den skapas av andra centralbanker), fungerar detta inte för betalningar i utländsk valuta. Där måste staten ha pengarna innan betalningen kan göras.

I juni 2024 var statsskulden 1 057 820 068 992 kronor, varav 63 662 573 678 kronor var i utländsk valuta vilket motsvarar 6%. Hade en stor andel av skulden varit i utländsk valuta, skulle situationen för Sverige varit väldigt annorlunda. Länder som har stora skulder i andra valutor, befinner sig rent praktiskt i en helt annan situation, än länder som främst har skulder i den egna valutan. Speciellt länder som är väldigt importberoende och där man lånat till importen, har ett mycket mindre handlingsutrymme än Sverige, där statsskulden till 94% är i svenska kronor.

Men hur ska man då förstå obligationer och andra statliga skuldinstrument för bankerna? Det finns två funktioner. Den första är att räntan på de konton bankerna har hos Riksbanken normalt är lätt låg - för närvarande 0,10 procentenheter lägre än styrräntan. Vill de få placera sina pengar på ett säkert sätt och få en högre ränta, så kan de göra det genom att köpa statliga räntepapper. På ett sätt fungerar det som ett sparkonto med bättre ränta, men där pengarna är låsta en viss tid. (Skillnaden är att man kan sälja obligationer vidare.) Den andra funktionen är att skuldpapper från svenska staten fungerar som säkerhet i bankvärlden - även gentemot Riksbanken. Eftersom obligationer säljs vidare, så fungerar de därför som ett säkert sparande och som säkerhet för både banker och icke-banker.

Så ur ett penningperspektiv, så innebär statsskulden (den del som är i svenska kronor och det är ju det mesta) att den mängd pengar staten tillfört systemet genom sina betalningar minskas genom att de byts ut mot obligationer och liknande papper. Ett minus på statens centralbankskonto är alltså en naturlig del av processen och inget som hindrar några betalningar.

Det här kan kännas ganska rörigt, speciellt om man ger sig in i olika dokument för att reda ut exakt vad som händer i processerna. I synnerhet Riksgälden har en icke-MMT syn på sin verksamhet och det är inte helt enkelt att utifrån deras skrifter få ett grepp om processerna. För den nyfikne finns en analys av hur det fungerar i Storbritannien. Det skiljer sig förstås ifrån Sverige, grundprinciperna är desamma.

Man konstaterar i sin analys att:

it should be made clear that the UK Government spends by issuing new money, destroys money when it taxes, and issues debt securities to provide non-banks with a safe store of value and to affect interest rates in financial markets

Både riksbankspengar och de olika typerna av finansiella papper som finns i statsskulden, är fordringar. I första fallet på Riksbanken och i andra fallet på Riksgälden. När staten säljer obligationer, så växlar den en sorts fordringar mot en annan. Staten blir varken rikare eller fattigare av detta. Riksbanken får dock inte köpa obligationer direkt av Riksgälden. Inte på grund av att det skulle vara omöjligt, utan av politiska skäl:

Betalning och avveckling görs sedan i Riksbankens system för betalning och avveckling. I slutet av varje dag då alla betalningar ska vara gjorda ska saldot vara noll gentemot Riksbanken. Enligt EU:s fördrag och svensk lag får det inte finnas något underskott mot Riksbanken vid dagens slut, dvs. staten får inte låna i Riksbanken för att undvika misstanken att staten skulle kunna ta till ”sedelpressfinansiering” av sina utgifter. (Min markering.)

(Riksgäldskommentarer 2-2020)

Som vi konstaterat betyder, i praktiken, underskottet på saldot att staten tillfört mer pengar till banksystemet än man förstört. Vid alla betalningar från staten, skapas nya pengar och vid inbetalningar förstörs de. "Sedelpressen" är alltså igång hela tiden och måste vara det. Begränsningen handlar därför om att man inte vill att staten ska kunna göra satsningar, som inte samtidigt innebär skatteökningar. På så sätt skapar man en begränsning av statens politiska handlingsutrymme.

Däremot kan Riksbanken köpa Riksgäldens obligationer i andra hand när den anser att det behövs. När Riksbanken köper obligationer, så skapar den pengar, som är en fordran på Riksbanken och får obligationer, som är en fordran på Riksgälden. I bokföringen balanseras pengarna (skuld) mot obligationerna (tillgång). Riksbanken skulle därför kunna köpa alla svenska statens obligationer och därmed minskat statsskulden till i princip noll. (Vi skulle fortfarande ha vissa lån i utländsk valuta.) De här nyskapade pengarna skulle dock bara hamna på bankernas konto i Riksbanken och inte innebära några satsningar ute i samhället, och därför finns det inga förbud mot det. Riksbanken beskriver det själva så här:

När Riksbanken till exempel köper statsobligationer betalar den genom att tillföra pengar på den säljande bankens konto hos Riksbanken. Varifrån kommer då pengarna som Riksbanken betalar med? Jo, de skapas i samband med köpet av obligationen, precis som bankerna skapar pengar när de betalar för finansiella tillgångar eller ger ut lån. Innebär det att Riksbanken skapar pengar ur ingenting? Det beror på hur man ser det, men det som händer är att Riksbanken byter en skuldsedel mot en annan. Riksbanken får en statsobligation och betalar med centralbanksreserver.

Storleken på statsskulden och dess räntor är därför inget finansiellt problem, så länge skulden är i den egna valutan. Varken skatter eller statsskulden utgör, med andra ord, några finansiella begränsningar för staten att betala sina utgifter.

Men det betyder inte att staten bör köpa hur mycket som helst.