Den här hemsidan är ett försöka att introducera MMT till icke-ekonomer. Den täcker inte alla aspekter av MMT, bland annat har jag hoppat över det som kallas jobbgarantin, men det finns också frågor kring internationell handel, import/export, valutaväxling och så vidare, som jag inte berört. Det finns alltså en hel del mer att grotta ner sig i för den som är intresserad. Det är dock min förhoppning att jag kunnat presentera kärnpunkterna i teoribildningen, men man kan ju fråga sig varför man ska bry sig, även om MMT skulle vara korrekt. Vad är egentligen poängen med MMT?

MMT är en beskrivning av hur pengar kontinuerligt skapas och förstörs i vårt samhälle. Det är en kartläggning av de monetära processerna i vår ekonomi. MMT kan därför inte "införas" i Sverige eller något annat land som har en egen, flytande valuta; det är en beskrivning av hur det redan är.

MMT visar att en del ekonomiska fenomen, som skatter, har en helt annan funktion än vad som normalt tillskrivs dem. Teorin visar också att en del av de finansiella begränsningarna som är så centrala i den allmänna diskussionen om ekonomin, faktiskt inte finns, samtidigt som den visar att andra, reella, begränsningar är viktiga.

MMT visar också, indirekt, att mycket av den allmänna diskussionen om samhällsekonomin, som handlar om att begränsa statens handlingsutrymme utifrån ekonomiska, finansiella resonemang, i stället bygger på politiska värderingar.

Det vi i stället kunnat se, är att staten egentligen har närmast oändliga finansiella muskler och därför varken behöver skatter eller låna för att finansiera sina utgifter, dvs få ihop pengar till att betala sina räkningar. Både skatter och lån (obligationer och statspapper) har viktiga funktioner i det ekonomiska systemet, men de behövs inte för att staten ska kunna betala sina räkningar. Mycket av EU-lagstiftningen kring sådant som konkurrens- och upphandlingsregler handlar därför om att begränsa statens ekonomiska muskler och hindra staten från att använda det handlingsutrymme den faktiskt har.

Svaret på den klassiska frågan "Vem ska betala för det?" handlar alltså om reella resurser och inte finansiella: de som jobbar inom offentlig sjukvård, är inte tillgängliga för den privata industrin; de byggnader skolor och myndigheter använder, är inte tillgängliga för annan verksamhet; den personal och den utrustning som behövs för att rusta upp järnvägen, kan inte användas samtidigt till något annat. Är det brist på järn till räls, kommer en statlig satsning på att lägga mer räls, driva upp priset. Inte för att det är just staten som satser, utan för att efterfrågan på järn stiger. Vill vi att järnet skall användas till järnvägen, så får någon annan därför "betala" genom att den inte får tillgång till järnet till sin verksamhet.

MMT visar alltså att vårt ekonomiska system i praktiken inte fungerar på det sätt det normalt påstås. Statens utgifter är övriga samhällets inkomster och statens överskott är resten av samhällets underskott. Statens utgifter finansierar våra skatteinbetalningar, inte tvärtom. Staten behöver inte låna för att få pengar till att betala satsningar. Statsskulden är inte en finansiell begränsning. Det finansiella ramverk som styrt Sveriges offentliga ekonomi under decennier har cementerat en åtstramningspolitik utifrån skenbart ekonomiska resonemang, men i grunden har det handlat om politiska värderingar kring det offentligas roll i samhället.

Det vi i stället behöver fråga oss, är därför vad vill vi att staten ska göra? Vad är egentligen det offentligas funktion i samhället? Hur mycket av samhällets ekonomi ska ligga under det offentliga och hur mycket ska ligga under det privata? Är det offentliga tärande och det privata närande?

Vinst-principen och behovs-principen

Den gängse bilden av att det offentliga lever på skattepengar och på så sätt är en sorts parasit på det privata, är fel i grunden. Finansiellt, är det tvärtom det privata som lever på statens utgifter. Både det privata och det offentliga använder resurser (material och arbetskraft) för att producera varor och tjänster. Det offentliga producerar mest tjänster, men även sådant som energi och skogsråvara. Så frågeställningen handlar i grunden om vilka delar av samhället - det offentliga och det privata - som ska ha tillgång till olika reella resurser; vill vi, exempelvis, att en person ska jobba inom det privata eller det offentliga.

Det som skiljer det privata från det är offentliga handlar i grunden om vilka principer som styr fördelningen av resurser.

I en familj är det vanligt att barn får mat, kläder och husrum av föräldrarna enligt en princip om släktskap. Föräldrarna har en plikt att ge resurser till barnen bara utifrån det faktum att de är föräldrarnas barn. Det finns otaliga föreningar där medlemmar lägger ned mycket arbete utan betalning eller annan ersättning utifrån ett engagemang i något man tycker är viktigt eller intressant. Medlemmarna ger därför resurser i form av sitt arbete till föreningen, utifrån principer kring engagemang.

De här principerna definierar också vad som är bra och dåligt, rätt och fel när det gäller fördelning av resurser: föräldrar är både moraliskt och enligt lag skyldiga att se till att deras barn har mat, kläder och husrum.

Släktskaps-principen betyder därför att:

• ge mat till barn utan pengar = bra
• låta barnen utan pengar svälta = dåligt

I företagsvärlden går det inte att under en längre tid driva verksamheten med förlust. Intäkterna behöver vara högre än utgifterna, för att företaget ska kunna överleva. Utan vinst, går det i konkurs. Resurser, både inom ett företag och mellan företag, behöver fördelas och användas på ett sätt som leder till vinst. Vinsten är därför ett mått på att man gör rätt och är effektiv. Resursanvändning som inte leder till vinst, är slöseri. Resurser ska därför fördelas så att de leder till maximal vinst för ägarna. Det är själva grundmåttet.

Vinstprincipen betyder därför att:

• ge mat till barn utan pengar = dåligt
• låta barnen utan pengar svälta = bra

Vi ser här att vinst-principen och släkt-principen ger helt olika värderingar av vad som är en bra resursfördelning.

Inom marknadsliberalismen finns också föreställningen, att störst vinst får man när man på billigast sätt kan producera det som efterfrågas mest och att samhällsnyttan då också blir som störst. Den osynliga handen förvandlar individuell egennytta till allmän samhällsnytta.

Man bortser här ifrån två viktiga aspekter: den första är att tillgången på pengar bestämmer vilken vikt din efterfråga har. Den rikes önskemål, väger alltid tyngre än den fattiges och är det ont om resurser, så har den rike alltid rätt att få resurserna först. Den rike har, helt enkelt, större rätt till resurser än den fattige.

Den andra aspekten är att det är långt ifrån självklart att behov och samhällsnytta går att översätta till vinstmaximering. Det finns otaliga exempel på hur vinstmaximering lett till allt från miljökatastrofer till olika former av slaveri. Miljö-, arbetsmiljö-, konkurrens- och konsumentlagstiftningarna handlar alla om att begränsa möjligheterna till vinstmaximering när det kan leda till allvarliga negativa konsekvenser.

Sjukvård, däremot, ska enligt lag fördelas enligt behovs-principen: "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen." Det är de medicinska behoven som ska avgöra var resurserna ska satsas, inte var det går att göra vinst. Och hela befolkningen, oberoende av inkomst, förmögenhet, släktskap eller bostadsort har rätt till god hälsa. Samma sak gäller när det handlar om rättssystemet där domstolar ska fatta sina beslut utifrån samhällets behov av rättvisa domar och inte utifrån vilka domar som ger högst intäkter till domstolen/domaren.

Eftersom vinst- och behovs-principerna är två olika perspektiv, kan samma verksamhet uppfattas väldigt olika beroende på vilken princip man tillämpar. En offentlig sjukvård som inte drar in några pengar, men som möter befolkningens medicinska behov, är ur behovs-principen effektiv, men ur vinst-principen ineffektiv.

Om man försöker organisera verksamheter utifrån båda principerna samtidigt, blir det lätt målkonflikter. Vi ser det i allt arbete som läggs ned på att upphandla privat vård, där ersättningsmodellernas uppgift ju är att översätta medicinska behov till vinst. Behovet av en kontrollapparat och de många exemplen på missförhållanden, visar också på hur vinst-principen - som styr de privata företagen - krockar med behovs-principen, som ska styra regionerna som betalar för vården. Vi ser det också i det offentliga när uppdragen för verksamheter definieras utifrån behov, men resurser fördelas utifrån något sorts pseudo-vinstbaserat resonemang.

Eftersom staten - och därmed ytterst hela den offentliga verksamheten - inte behöver ha intäkter som täcker utgifterna - så som ett företag eller hushåll behöver - behöver det offentliga inte följa vinst-principen, utan kan i stället arbeta efter behovs-principen om man så vill. Det finns förvisso många exempel på att staten används för att ge resurser till en härskande elit, men vad bland annat Sverige visat under nittonhundratalet, är att staten kan användas till att fördela resurser efter behov till större delen av befolkningen och på så sätt lyfta hela landet.

Funktionella statsfinanser i stället för sunda statsfinanser

Pengar är alltså en bristvara för företag och privatpersoner, men inte för staten och inte för samhället i sin helhet. De fungerar som signalsystem för hur reella resurser i samhället ska fördelas och det kostar väldigt lite arbetsinsats att skapa mer pengar när det behövs. Man behöver också komma ihåg att företag inte skapar pengar, de samlar på sig pengar som redan skapats. Banker skapar och lånar ut pengar, men vill ha tillbaka dem igen. Bara staten skapar pengar och kan lämna ut dem som betalning utan att sedan kräva tillbaka dem. Staten gör inte av med pengar, staten skapar pengar. Pengar som sedan används i resten av samhället.

När kommuner, till exempel, betalar ut socialbidrag, så försvinner inte de pengarna. De används till hyra, el, mat och så vidare. Socialbidrag stimulerar därför efterfrågan i samhället och kan även hjälpa lokala företag att överleva. Socialbidrag är en utgift och belastning bokföringsmässigt, men något som stimulerar och förstärker ekonomin samhällsmässigt. Samhället vinner ju inget på att folk är fattiga, hemlösa eller går och lägger sig hungriga. När vi fokuserar på bokföringen tappar vi bort helhetsperspektivet.

(Nu handlar ofta den allmänna diskussionen om socialbidrag och "bidragsberoende" mest om ett moraliskt fördömande av människor, som inte får sin inkomst genom arbete eller kapitalavkastning, men det är en annan sak.)

Det är de reella resurserna - människor, vägar, utbildningsnivå, energi, mat, bostäder osv - som sätter gränserna för vad som kan göras i samhället. Det är där fokuset behöver ligga och finanssystemet behöver anpassas efter detta och inte tvärt om. Om staten går på plus eller minus är i sig ointressant. Det kan till och med vara riktigt bra att staten går med underskott i perioder, för det kan minska den privata skuldsättningen. Det vi i stället behöver fokusera på, är sådant som hur ska vi få en välfungerande sjukvård utan långa köer eller hur ska vi få bostadsmarknaden att fungera så ingen behöver vara hemlös. I stället för sunda statsfinanser, där staten ska gå med ett överskott, kan vi ha funktionella finanser, där staten finansierar de verksamheter som ska styras av behovs-principen och låter över-/underskott bestämmas av den ekonomiska aktiviteten i samhället.

Skatter

Skatter spelar flera viktiga roller i ekonomin, men inte som finansiering. En viktig funktion är att begränsa köpkraften hos den privata sektorn när efterfrågan blir så stor att den blir inflationsdrivande, men detta görs bäst med det som kallas automatiska stabilisatorer.

En annan funktion är att utjämna ekonomisk ojämlikhet. Ofta motiveras beskattning av rika med att de ska vara med och betala för olika offentliga verksamheter. Ur MMT:s perpektiv ska en beskattning av rika, med syfte att utjämna ekonomiska ojämlikhet, vara så omfattande att den märkbart påverkar deras ekonomiska makt.

It is probable that if tax rates are high enough they will not generate much revenue, as wealthy individuals are skilled at evading taxation. However, as long as taxation on wealthy individuals destroys enough of their income and wealth, leads them to shelter their wealth in a way that is difficult to use, or incentivizes them to increase donations that help those at the bottom of the distribution, then taxation has done its job of fulfilling a public purpose that aims at reducing inequalities.

Seven Replies to the Critiques of Modern Money Theory av Eric Tymoigne

Ekonomiska klyftor

Privata bankpengar, som skapas genom lån, och statliga pengar, som skapas genom statens utgifter, har olika effekter på samhällsekonomin eftersom de skapas och används på olika sätt. En effekt är att statens utgifter har en tendens att minska ekonomiska klyftor i samhället, medan lånemarknaden tenderar att öka dem.

[..] fiscal creation helps narrow the gap between the rich and the poor whereas credit creation tends to widen it. Fiscal policy intrinsically bears the function of adjusting income distribution. Therefore, fiscal creation of money is usually associated with distribution regulation. Together with its exogenous nature and counter-cyclicality, it helps shrink the wealth gap. In contrast, due to its endogeneity and pro-cyclicality, credit expansion and its resulting money creation will cause two waves of distribution effects which tend to widen the gap between the rich and the poor. On the one hand, through the “snob effect,” credit creation will mainly benefit those sectors and individuals who have more administrative power, resources and financial monopoly power so as to obtain more credit, thereby widening the income distribution gap. On the other hand, via “assets price effect” just mentioned above, credit expansion tends to drive up asset inflation represented by stocks and real estate, thus widening the wealth distribution gap.

(Government Finance and Money Creation in China - An MMT Perspective)

Efter decennier med åtstramningar och finansiella ramverk, har vi en situation i Sverige med ökande ekonomiska klyftor och hög skuldsättning i hushållen: "Om man jämför hushållens skuldsättning i några europeiska länder hamnar Sverige näst högst upp." (SCB) MMT visar att detta inte är en slump, utan ett resultat av den ekonomiska politik som förts.

Euro

Till skillnad från den svenska kronan, som skapas av staten genom Riksbanken, skapas euron av Europeiska Centralbanken. Det betyder att om Sverige går med i euron, så går staten från att vara en producent av pengar, till att vara en konsument. Till skillnad från allt som beskrivits ovan, så kan staten då få slut på pengar. Om vi går med i euron kan därför svenska staten gå i konkurs, vilket inte är möjligt så länge vi använder svenska kronor. Vi såg också effekterna under finanskrisen 2010, när Grekland och Spanien fick slut på pengar och bara fick låna mer pengar från ECB om de monterande ner sitt välfärdssystem.

Hela det handlingsutrymme som MMT visar att den svenska staten har, försvinner om Sverige går med i euron. Sett på euro-området som helhet, gäller förstås allt som MMT beskriver om pengar, men om Sverige går med, hamnar den svenska staten i en situation som motsvarar kommunerna i Sverige.

MMT är en beskrivning, inte ett recept

MMT säger inte hur välfärden ska organiseras eller hur skattesystemet ser ut. Den säger inte vilket över- eller underskott staten ska ha eller var gränserna ska gå mellan det privata och det offentliga. Allt detta är i grunden politiska, värderingsbaserade beslut. Vad det i stället handlar om, är att diskussionen om vår ekonomi måste bygga på en korrekt beskrivning av systemet. Vare sig man vill ha en stor stat eller en liten stat, så är det de facto så att skatter inte finansierar statens utgifter. Man kan argumentera för olika nivåer på statens reella resursutnyttjande, men inte utifrån att staten skulle få slut på pengar. Margret Thatcher liknade statens ekonomi vid ett hushålls, men det är ju direkt felaktigt och vilseledande och vi måste sluta med det.

När vi pratar om samhällsekonomiska kostnader, behöver vi prata om de reella kostnaderna. Vi behöver prata om sådant som hemlöshet, krig, miljögifter, klimatförändringar och ekologiska kollapser. De finansiella kostnaderna är i grunden ointressanta och de finansiella systemen behöver anpassas så att de reella kostnaderna minimeras.

Det är poängen med MMT.