Inflation innebär att priserna stiger; det är takten på ökningen. Frågan är vad som gör att priserna stiger? Många gånger, i den allmänna debatten, beskrivs inflation på ett förenklat sätt, men det är ett ganska komplext fenomen.

Källor till inflation

I bland pratar man om tillgångs- och efterfrågedriven inflation. I första fallet är det brist på en eller flera viktiga varor som gör att man bjuder över varandra för att få varorna. I andra fallet har man fått mer pengar och vill därför köpa mer varor och bjuder över varandra på grund av det. Ett exempel på det första är en energikris eller naturkatastrofer som gör att man inte längre kan producera lika mycket som förut. Ett exempel på det andra den globala marknaden för lyxvaror, som stigit i pris i takt med att antalet miljonärer och miljardärer ökat, men också bostadsmarknaden där priserna är starkt kopplade till möjligheten att låna för att bjuda över varandra.

Något annat som driver upp priser är monopol och oligopol där en eller ett fåtal aktörer kontrollerar marknaden. Idén om den fria marknaden bygger på att det ska finnas en sådan konkurrens, att en enskild aktör inte kan bestämma priset. I stället ska priset "mogna fram" som ett resultat av förhandlingar mellan köpare och säljare, där olika säljare konkurrerar med varandra genom att ha så lågt pris som möjligt och köparen kan välja den säljare som säljer en likvärdig vara till lägsta pris.

I ett monopol finns ju ingen konkurrens och i ett oligopol sker det lätt en indirekt anpassning mellan aktörerna för att hålla priserna så höga som möjligt. I och med att det inte finns någon reell konkurrens, finns det inte heller några krafter som driver ned priserna. Detta är ju något vi ser inom flera olika områden som IT, eldistribution och dagligvarudistribution och -handel. Här blir alltså säljaren prissättare, vilket leder till högsta möjliga pris i stället för lägsta möjliga.

Två faktorer, som ofta nämns som inflationsdrivande, är löneökningar och statliga utgifter som "finansieras genom sedelpressen". Vi har i tidigare avsnitt sett, att det där med sedelpressen, inte är så enkelt som det verkar. Poängen är dock att man menar att om penningmängden i samhället ökar, så kommer det leda till inflation. När det gäller löner, så brukar man hänvisa till att ökade lönekostnader läggs över på priserna och därför driver upp dem. Nu är det inte så enkelt här heller, men eftersom den här sidan fokuserar på penningskapande, så ska vi nu främst titta närmare på kopplingen till penningmängden.

Dags för lite matematik!

Om vi tänker oss att en viss mängd varor och tjänster köps under en tidsperiod, så kommer den totala köpeskillingen vara lika med antalet köp gånger genomsnittspriset per köp. 10 köp med ett genomsnittspris på 5 kronor kräver totalt 50 kronor. Nu kan ju pengar återanvändas (så länge de inte förstörs genom att används till skatter eller amorteringar), så en person, som fått 5 kr i betalning, kan i sin tur köpa något för 5 kronor. För de 5 kronorna har då köp för totalt 10 kr gjorts.

Så för att köpa en vissa mängd varor och tjänster med ett visst genomsnittspris, krävs en viss mängd pengar som används en viss antal gånger.

Matematisk brukar man skriva det:

\[ MV = PT\]

där \(M\) är mängden pengar, \(V\) är ett mått på hur mycket de används, \(P\) är genomsnittspriset och \(T\) är antalet transaktioner. Den vänstra sida handlar därmed om mängden pengar och hur ofta de används, medan högra sidan handlar om hur mycket allting kostar. Eftersom den ena sidan måste vara lika med den andra, måste båda sidor öka eller minska lika mycket när det sker en förändring.

De som menar att en ökande penningmängd ofelbart leder till inflation brukar konstatera att om \(V\) och \(T\) inte ändras, så måste \(P\) öka om \(M\) ökar. Detta är matematiskt helt korrekt. Frågan är bara vad de här antagandena betyder i verkligheten

Om vi börjar med \(V\), så göms mycket i den siffran. Där finns bland annat sparande: om vi, till exempel, sparar alla pengar vi har, så blir ju \(V\) lika med noll och inga pengar är tillgängliga att handla för. Antar vi att \(V\) inte ändras, antar vi alltså också att ingen ändrar sitt sparande, varken genom att öka det eller minska det. Är det realistiskt?

Den andra faktorn, \(T\), beskriver ju hur många transaktioner som görs. Om den är konstant och inte kan ändras, betyder det att inga fler varor kan säljas och inga fler tjänster kan göras: Produktiviteten i samhället har nått sitt tak.

Så om ingen sparar något när de får mer pengar, utan använder alla pengar med samma omsättning som tidigare, och det inte går att köpa fler varor eller tjänster, så går det bara att använda en ökad mängd pengar, om även priserna stiger motsvarande mycket. Just bostadsmarknaden kan ses som ett exempel på den här processen. När folk tar lån (och det då skapas pengar) så används normalt alla de pengarna till husköpet. Inga pengar sparas, dvs \(V\) är konstant. Högre priser kan visserligen stimulera fler till att sälja, men om man ser på en kortare period, till exempel en vecka, så är utbudet ganska konstant vilket innebär att \(T\) är konstant. Så möjligheten att få lån och därmed öka penningmängden påverkar hur högt priset på bostäder kan drivas. Mer tillgängliga pengar leder till högre priser på bostadsmarknaden. Men är hela samhällsekonomin som bostadsmarknaden?

En annan sak man kan fundera på, är att en ökande befolkningsmängd också innebär att det behövs mer mat, fler bostäder, mer kläder, fler lärare/läkare/osv, det vill säga att \(T\) behöver öka. Såvida inte priserna sjunker eller folk är beredda att dela med sig av sina sparade medel, så behöver penningmängden öka.

Den konstanta rädslan för inflation om staten skulle "börja använda sedelpressen", stämmer inte med verkligheten eller som SEB skriver:

Nutidshistorien visar på ett nästintill obefintligt samband för utvecklade ekonomier mellan mängden pengar i ekonomin och varu- och tjänsteinflation.

2014 gjorde man dessutom ett experiment i Kenya där man gav USD 1 000 till över 10 500 fattiga hushåll i 635 olika byar. Summan motsvarade över 15% av områdets BNP och innebar alltså en kraftig ökning av penningmängden. Man studerade olika effekter, bland annat inflationen, och man konstaterade att:

Average price inflation is 0.1%, and even during periods with the largest transfers, estimated price effects are less than 1% and precisely estimated across all categories of goods.

General Equilibrium Effects of Cash Transfers: Experimental Evidence From Kenya

Det är tydligt att det är inte så enkelt som att en ökande penningmängd alltid leder till inflation, utan orsak och verkan när det gäller inflation är ganska komplext. Vem som får pengarna, vad de gör med dem och kapaciteten att öka försäljningen av varor och tjänster, påverkar vilken effekt en ökning av penningmängden har.

Inflationen och skatten

En sak som kan driva upp inflationen, är om staten och civilsamhället konkurrerar om samma resurser. Staten kan alltid bjuda över alla bud från civilsamhället och därigenom driva upp priserna tills andra inte har råd. Ett sätt att hantera detta så att inte priserna skjuter iväg, är att minska civilsamhällets köpkraft genom skatterna och därmed konkurrensen om resurserna. Förutom att skapa en efterfrågan på svenska kronor, kan alltså skatten även skapa ett utrymmer för staten att använda samhällets resurser. Observera att skatten inte finansierar statens bud på resurser, utan den gör att civilsamhället inte har råd att vara med i budgivningen om resurserna lika långt och därför stiger inte priset så mycket. Skatternas roll är i det här fallet att vara inflationsdämpande.

Med andra ord: den samlade efterfrågan på resurser i samhället - både den statliga och privata - måste stå i proportion till mängden resurser. Om staten efterfrågar allt för mycket resurser, kan det leda till inflation.

Offentliga utgifter och den privata skuldsättningen

Eftersom det finns en efterfrågan på pengar i systemet, kan en låg tillgång till statliga pengar, leda till att man ökar mängden privata bankpengar genom lån i stället. När en stat har lägre utgifter än inkomster, det vill säga har ett överskott, innebär det alltså antingen en minskad ekonomi, med mindre mängd pengar tillgängliga att handla för, eller en ökad privat skuldsättning, som då skapat privata bankpengar för att kompensera bristen på statliga pengar. Ett statligt underskott skulle, å andra sidan, kunna minska den privata skuldsättningen genom minska behovet av privata lån.

Fiscal policy creates government money, which is essentially “outside money” and thus would not lead to an increase in private sector debt. In contrast, according to the sectoral financial balances approach or the stock-flow consistent framework, fiscal deficit corresponds to private sector surplus, and government debt constitutes safe assets of the private sector. Therefore, government deficit spending will increase the revenue and net assets of private sector, so as to help reduce private sector leverage and stabilize an unstable economy

(Government Finance and Money Creation in China - An MMT Perspective)

Ett statligt underskott kan alltså betyda en ökad ekonomisk säkerhet och stabilitet i den privata sektorn. Det finns också en del ekonomer som menar, att eftersom hög privat skuldsättning innebär en ökad risk för ekonomiska kriser, så bör staten aktivt byta ut byta ut pengar som skapats genom privatskuldsättning mot pengar skapats av staten, dvs lösa in skulderna.

Inflationen och statens handlingsutrymme

När man inte vill att staten ska kunna finansiera sina aktiviteter genom "sedelpressen", så brukar man hänvisa till att det är inflationsdrivande och ytterst kan leda till hyperinflation. Det är ett resonemang som inte håller i verkligheten. Dels för att staten i praktiken finansierar alla sin utgifter med "sedelpressen", dels för att en ökad mängd pengar i systemet inte automatiskt leder till inflation. Till exempel skapades stora mängder pengar under Covid-pandemin och under efterdyningarna av finanskrisen 2007-2008, utan att det ledde till inflation eller hyperinflation.

Statens handlingsutrymme begränsas av de reella resurserna, inte de finansiella. Staten kan alltid betala sina räkningar, men konkurrens om begränsade resurser kan leda till inflation om det inte hanteras på rätt sätt.

Det är också värt att notera, att de som menar att staten skulle orsaka omfattande inflation genom att öka penningmängden, sällan uttrycker samma oro när det gäller pengar skapade genom privat skuldsättning. Visserligen konstateras att lägre ränta leder till fler huslån vilket driver upp huspriserna, men ingen klagar på att bankernas avreglering lett till inflation, trots att det lett till en ökad penningmängd. Och faktum är ju att de flesta pengarna i samhället är skapade av privata banker.