På sin sida om Vad är pengar? skriver Riksbanken:

Beroende på hur pengarna skapas eller vilka som ger ut dem kan man skilja på centralbankspengar och privata bankpengar. Centralbankspengar är pengar utgivna av Riksbanken och därmed svenska staten. Privata bankpengar är skapade av bankerna och därmed en fordran på den utgivande banken.

Vi har alltså två sorters pengar (kronor) i Sverige: statliga centralbankspengar och privata bankpengar. Hur funkar det egentligen?

Riksbanken förklarar:

Privata bankpengar är de pengar som finns på konton hos privata banker. Dessa pengar är en fordran på banken. Bankerna kan tillföra nya privata bankpengar till systemet när de ger ut nya lån. Om en bank till exempel beviljar dig ett nytt lån till en bostad får du en skuld till banken som motsvarar lånet. Samtidigt sätter banken in pengar motsvarande det lånade beloppet på ditt konto. Det är dessa nyskapade pengar som du sedan för över till säljaren av bostaden. På så sätt skapar nya lån nya pengar i systemet. På samma sätt minskas mängden bankpengar när du betalar tillbaka lånet till banken.

Ditt saldo på kontot är, med andra ord, din tillgång och din fordran på banken. Från bankens perspektiv är ditt saldo en skuld banken som har till dig. När du tar ett lån och pengarna sätts in på ditt konto, så ökar därför din fordran på banken. Samtidigt skriver du på en skuldsedel om att du är skyldig banken pengar. Bankens fordran på dig balanseras alltså av din fordran på banken. När du sedan betalar tillbaka minskas de ömsesidiga fordringarna tills de är noll.

Banken lånar alltså inte ut någon annans insatta pengar. Det är därför som du aldrig fått ett meddelande om att du inte kan komma åt dina pengar på grund av att banken lånat ut dem.

Köp och betalningar

När du vill betala till någon som har konto i samma bank, minskar banken helt enkelt siffrorna på ditt konto och ökar dem på mottagarens, men vad händer om mottagaren har en annan bank?

När din bank för över pengar mellan olika konton hos sig själv, ändras inte den totala summan av de olika kontona, vilket betyder att bankens totala skuld också är oförändrad. Ska du betala till någon som har ett konto på en annan bank, kommer ju däremot summan av saldon att minska hos din bank och öka hos den mottagande banken. Det betyder att den mottagande banken har en ökad skuld till sina kunder. Varför skulle den mottagande banken acceptera sådan ökning?

Här kommer Riksbanken in. Banker och finansinstitut har nämligen konton hos Riksbanken. Pengarna på dessa konton är statliga riksbankspengar och innebär en fordran som bankerna har mot Riksbanken. När du för över pengar till en annan bank, sker det därför i flera balanserande steg via Riksbanken.

Första steget är att din bank minskar ditt saldo med beloppet, vilket betyder att bankens skuld till dig minskar. Samtidigt ber dock din bank Riksbanken att överföra ett motsvarande belopp från bankens konto hos Riksbanken till den andra bankens konto. Effekten blir att bankens minskade skuld till dig balanseras av att bankens fordran på Riksbanken minskar lika mycket. Skillnaden mellan bankens tillgångar och skulder blir därför oförändrad. Den mottagande banken har nu större fordringar på Riksbanken, det vill säga ett högre saldo på sitt konto, men samtidigt skriver den upp saldot åt mottagaren av din betalning och har därför en större skuld till denne. Så även för den mottagande banken balanseras förändringarna i tillgångar och skulder så att balansen är oförändrad.

Detta sker förstås inte för varje enskild betalning, utan man samlar ihop alla in- och utbetalningar under en viss period från bankernas konton och överför bara mellanskillnaden.

Om staten nu vill ge dig pengar, så ökar Riksbanken saldot på din banks konto och din bank ökar i sin tur saldot på ditt konto, vilket betyder att även om staten betalar ut i riksbankspengar, så är det privatbankspengar som hamnar på ditt konto. Samma sak händer om du skulle sätta in kontanter. Kontanter är riksbankspengar och när banken får dem av dig, så ökas ditt saldo med privatbankspengar, samtidigt som banken får en fordran på Riksbanken. Banken kan sedan skicka kontanterna till Riksbanken, som ökar saldot på banken konto. Riksbanken kan därefter makulera kontanterna om de är för slitna eller återanvända dem.

Det sker alltså hela tiden en växling mellan riksbankspengar och privatbankspengar när olika betalningar sker, men du märker inget eftersom växelkursen mellan statliga kronor och privata kronor är ett till ett.

Om en bank inte har tillräckligt med riksbankspengar för att sköta betalningar och överföringar till andra banker, så får den låna av andra banker eller av Riksbanken. (Och det är räntan på dessa lån, som bankerna tar hos Riksbanken, som Riksbanken sätter med styrräntan.) Riksbanken är ytterst ansvarig för att betalningssystemet ska fungera och är alltid beredd att skapa så många riksbankspengar som behövs.

Pengar, lån och det egna kapitalet

Ett begrepp som det kan vara bra att vara bekant med, är eget kapital. Detta syftar på skillnaden mellan tillgångar och skulder. Positivt eget kapital betyder att tillgångarna överstiger skulderna och för negativt är det tvärtom. Man kan se det egna kapitalet som vilken förmögenhet man faktiskt har. (Jag bortser här ifrån reella tillgångar, t ex hus och fordon, och fokuserar på pengar, som ju är temat.)

I tillgångarna räknas även de fordringar man har på andra, så en skuldsedel räknas som en skuld hos den som har ställt ut den, men som en tillgång för den som tagit emot den. När man tar ett lån i en bank, skapas därför både tillgångar och skulder hos låntagaren och banken. Pengarna på kontot är låntagarens nya tillgångar och banken nya skulder, medan skuldsedeln är låntagarens skuld och bankens tillgång.

Om vi bortser ifrån avgifter, är beloppet på kontot och beloppet på skuldsedeln samma. Det betyder att det egna kapitalet för de båda parterna inte ändras av lånet - skulderna och tillgångarna ökar ju lika mycket, så skillnaden är oförändrad.

Det för med sig att om penningmängden i civilsamhället ökar genom lån, så ökar inte det sammanlagda egna kapitalet.

Eftersom man normalt tar ett lån för att köpa något, innebär det däremot att någon kommer att stå med mer pengar (säljaren) och någon kommer att stå med mer skulder (köparen) efter köpet, dvs säljarens egna kapital kommer att öka och köparens minska med lika mycket. Ska vi ta ett räkneexempel, kan vi tänka oss att varken köparen eller säljaren har några pengar till att börja med och inte heller några skulder, så både tillgångar, skulder och eget kapital är noll. Köparen tar ett lån på hundra kronor. Det egna kapitalet är oförändrat, men köparen har nu tillgångar på hundra kronor och en skuld på lika mycket. Om köpet är på hundra kronor, kommer köparen att efteråt ha noll i tillgångar, men fortfarande ha hundra kronor i skuld, dvs det egna kapitalet är på minus hundra kronor. Säljaren däremot, har hundra kronor i tillgångar, men inga skulder och har därför ett eget kapital på plus hundra kronor.

Ett lånefinansierat köp på hundra kronor leder alltså till att skillnaden i eget kapital mellan köpare och säljare blir tvåhundra kronor. Hade köparen haft de hundra kronorna från början (dvs ett eget kapital på hundra kronor), så hade skillnaden i eget kapital efter köpet bara varit just hundra kronor (köparens minskar till noll och säljarens ökar till hundra).

När penningmängden i samhället ökar genom lån, kommer alltså skillnaden i eget kapital (förmögenhet) mellan olika delar av samhället ökas dubbelt så mycket jämfört med om penningmängden tillförts utifrån (från staten).